Vissa människor tror sig äga sanningen. Den enda sanna sanningen. Den enda sanningen som inte kan vara fel, inte det minsta lilla.
Dessa människor går in i diskussioner med inställningen att allt de säger är sant, det andra säger är fel på ett eller annat sätt.
Dessa människor inser inte att deras tolkning kan vara fel på ett eller annat sätt. Den behöver inte vara helt fel, mer än att deras inställning, att bara de har rätt, är fel.
Ibland hamnar man i diskussioner, för fram sin åsikt och sina tolkningar om saker som ibland kan vara självklart rätt eller självklart fel, men oftast är det om saker som är i en gråzon där man tolkar alldeles för mycket och inte alltid får till rätt tolkning.
Frågan är, om man går djupare, vad är rätt och vad är fel?
Rätt enligt vem? Fel enligt vem?
Vi är ett antal miljarder människor på denna Jorden, så vi har minst lika många åsikter och tolkningar om allt möjligt.
Utgår jag ifrån Bibeln så är det väldigt mycket som står. Mycket som vi faktiskt kan använda på något sätt än idag. Mycket som kan tala till oss än idag. Även om det som står är skrivet till dem som fanns på den tiden det är skrivet (Bibeln är skriven under en lång period och inte på några få år eller av bara en person), så kan vi se att många problem, frågor, funderingar, tankar och glädjeämnen som de hade förr är sådana som vi har även idag.
Vissa saker i Bibeln är absoluta sanningar, men det finns en hel del som får oss att behöva gräva djupare i Bibeln och den kulturen som fanns på den tiden för att vi ska förstå vad som egentligen menas. När jag själv tänker efter lite så tänker jag att bara för att det menades på ett visst sätt då till just den kulturen på den tiden, menas det exakt samma för vår kultur idag? Eller har betydelsen ändrats?
Gud är densamme igår, idag och i all evighet säger man.
Om jag tänker efter lite igen, så undrar jag hur mycket vi egentligen vet om Gud?
Gud är större än vad vi själva kan se eller ana.
Så vem kan då säga att Gud inte är si eller så bara för att det inte råkar stå i Bibeln (eller ens för att det står i Bibeln ibland men väldigt vagt)?
Det står bland annat i Bibeln att Gud ångrade det onda Han tänkt göra. Betyder det att Gud inte är så kärleksfull och god som troende personer försöker framställa Honom som? Hur ska vi tolka just det bibelordet (Står i Jonas bok efter att han ångrat sig angående att utplåna Nineve).
Om sanningen ska fram, vem äger sanningen?
Vem kan säga till en annan person att den har fel?
Vem kan säga till en annan person att den gör fel?
Såklart ska vi bry oss om varandra och på ett kärleksfullt sätt säga att saker man gör eller säger inte är så bra, sunt förnuft har vi ändå alla fått, en känsla för vad som känns rätt och fel. Att man ska tänka över det man sagt eller gjort. Att börja anklaga och trycka ner någon är inte en väg jag skulle vilja gå. Jag vill inte ens skälla ut någon då det skulle kännas så fel och utlämnande på något sätt, som att jag trycker ner den då, men ibland måste man ryta ifrån.
Gud bryr sig om oss.
Han älskar oss för dem vi är, inte för vad vi gör.
Gud är kärleksfull och god.
Samtidigt är Gud rättvis och måste på något sätt få oss att inse att saker och ting vi gör inte alltid är så bra. Varken för oss själva eller för andra.
Men Gud sätter inte fokus på det, det är inte så att Han går omkring oss och spionerar, antecknar minsta snedsteg vi tar. Han vill att vi ska älska Honom först av allt. Det finns massvis med exempel i Bibeln, även bland de mest ”heliga” personerna där de förnekat Gud, vänt Gud ryggen eller handlat emot Gud trots att de vet att Han finns men som Gud upprättar, flera gånger efter någon sorts tillrättavisning.
Vad är viktigare, att ”vinna” en diskussion och såra andra på köpet eller att ”förlora” en diskussion och sprida kärlek och glädje till andra på köpet?
Ganska så retorisk fråga. Ibland kanske man måste såra folk för att de ska inse vad sanningen är, men gör man det inte med kärlek så förlorar man betydligt mer än vad man vinner.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken (1:a Korintierbrevet kapitel 13 och vers 13)
Jag är agnostiker, kommer kanske vara det livet ut. Varken den ena eller den andra sidan lyckas övertyga mig. Jag är en ytterst analytisk människa och jag har läst stora delar av Bibeln, både GT och NT. Vissa delar känns som absoluta sanningar och det känns som att det mycket väl kan vara inspirerat av en gudomlig dimension, eller Gud själv.
Andra delar känns inte så. Vissa andra delar känns som om människorna diskuterat med sitt eget sinne, och inte med någon Gud. Alltså, du har på flera ställen i Bibeln historier där människor försöker tala förstånd med Gud. Hur talar man tillrätta en allsmäktig varelse som sedan säger nått i stil med ”jamen, du har ju rätt Abraham, att jag inte tänkte på det…”, det känns som ren idioti. På andra ställen står det som du skrev att Gud ångrar sig. Hur kan en allsmäktig, allvetande Gud säga ”oooops, jag hade visst lite fel här…”. Nej, alla sådana passager i Bibeln pekar snarare på att människor diskuterat med sig själva och inte Gud. Vill man dock ta hela Bibeln (precis varje liten hörna) som absoluta bokstavliga sanningar, då måste man stänga av sitt förnuft helt och hållet. System shutdown. Det tycker jag är skadligt för människan. Blind tro där man stänger av förnuftet helt hjälper ingen och sådana människor är extra utsatta för manipulation från auktoritära makthungriga människor, och vi vet att dessa finns både inom och utanför kyrkans värld.
Jag kan med mitt rationella sinne mer eller mindre exakt peka ut vilka delar av Bibeln som jag anser innehåller absoluta och tidlösa sanningar, och vilka delar som med stor sannolikhet innehåller tidsbundna seder, syn på världen, syn på män/kvinnor…samt vilka delar som visar människor som diskuterar med sig själva och inte med Gud. Lite sammanfattat kan man säga att alla historier om människor som förhandlar med Gud, alla historier där Gud tänker till och ändrar åsikt, alla historier där Gud ångrar sig, det är falska vittnesmål. Jag kan inte se det förnuftiga i att någon allsmäktig varelse förhandlar med en människa, eller ångrar sitt beslut eller något sådant.
Vad tycker du?
(P.S. Sorry för att jag omvandlat din blogg till ett diskussionsforum
)
hehe ingen fara mannen
Jag tror att du inte riktigt förstår hur stor Gud är. Jag förstår inte det heller, men det jag menar är, att bland annat du tror att det är en brist hos Gud för att det står saker som du tänker är felaktiga. Att Gud ångrade sig i det bibelstället jag menar betyder inte att Gud hade fel. Det betyder snarare att Gud älskade dem människorna så mycket att Han inte ville göra det Han tänkt göra. Han såg hur människorna ångrade sig och bad till Honom, vilket ledde till att Han valde att inte göra det Han tänkt göra.
Även om det står mycket om Gud i Bibeln så står inte allt om Gud där. Det finns sidor av Honom som vi inte känner till. Tankar Han har som vi inte har hört om, varken i Bibeln eller på gudstjänster (och andra möten). Det är för att Gud är så mycket större än vi själva kan förstå.
Så med det jag skrev så menar jag inte att Gud gör fel när Han t.ex ångrar sig.
Fast nja, det jag menar är att bristen inte är hos Gud, utan hos människorna. Det var människorna som gjorde allt de gjorde som det står om i Bibeln. Vissa saker kanske var befallningar av Gud (antar nu att Gud existerar), andra saker kanske var människors eget påhitt. Det var inte Gud som bestämde vad som skulle finnas i Bibeln, eller vad som inte skulle finnas med i Bibeln. Vad jag vet finns det en hel del böcker som inte fick vara med i Bibeln och allt avgjordes av kyrkans män genom diskussioner och omröstningar. Även om jag antar en gudstro så är det fortfarande människorna som har sammanfört Bibeln, Gud blandar sig inte in i den fria viljan, eller tänker jag fel? Det står ingenstans om att Gud har befallit vilka böcker som ska vara med i Bibeln och vilka som inte ska vara med.
Ok, jag kan någorlunda acceptera den förklaringen om Guds ånger. Men (här kommer ett ”men”), borde inte en allsmäktig Gud redan på förhand ha kunnat veta att människorna skulle ångra sig, han borde kunna se in i framtiden. Nu verkar det som att han inte hade en aning om det och först efter att ha sett hur människorna ångrade sig valde han att inte fortsätta med planen. Jag har lite svårt att greppa logiken där. Jag är tacksam om du kan hjälpa mig att förstå.
Aha, tolkade dig lite fel där då.
Det finns ett bibelord som säger att hela Skriften är inspirerad av Gud. Andra Timoteus Brev kapitel 3 och vers 16 står det i. Så då är min tanke att Gud har något finger med i det hela när man valde vilka böcker som skulle vara med och vilka som inte skulle det.
Att Gud inte blandar sig i den fria viljan, jag vet faktiskt inte. Jag skulle vilja tro det men tar vi Judas som exempel så står det att det föll på hans lott att förråda Jesus. Är det då hans fria vilja att ha gjort det eller är det så att Gud mixtrade med hans fria vilja?
Samma sam med faraon som inte ville släppa judarna när Mose kom och sa det, Gud gjorde faraos hjärta hårt så att han sa nej så att Gud kunde sända alla plågorna. Så frågan om den fria viljan är jag kluven på faktiskt.
Gud vet vad vi kan göra, men Gud vet inte vad vi kommer att göra förrän det är gjort, alltså vårt slutgiltiga beslut. Om vi säger att Gud ger oss fem vägar att gå. Då vet Han vad som händer om vi tar väg 1, väg 2 osv. Men valet är till slut vårt vilken väg vi väljer. Här kan vi nog blanda in det med t.ex Judas igen. Judas kunde välja att förråda och välja att inte förråda. Hans val blev att förrådda, alltså var det hans fria vilja att göra det i slutändan?
Det finns mycket om inte är särskilt logiskt i världen, men om vi kollar till hur det är med Gud, går vi efter logik sett utifrån våra ögon eller utifrån Guds ögon?
Retorisk fråga förvisso så svaret är ganska självklart.
Ok, tack för förklaringen!
Jag har lite svårt att acceptera det där om att Gud mixtrar med våra fria viljor, det skulle göra oss människor till marionetter och då faller hela konceptet med den fria viljan. Judas ses som en förrädare, en ond människa, men om det var Gud som gjorde honom sådan och inte han själv…vad säger det om Gud då?
Jag har även problem med en ny grej som du nu skrev om: ”Gud gjorde faraos hjärta hårt så att han sa nej så att Gud kunde sända alla plågorna.”
Det känns inte som en snäll Gud det där. Vore det inte snällare av Gud att göra faraos hjärta mjukt så att han släppte judarna istället för att göra det hårt och sen sända plågor? Jag vet att ”Guds vägar är outgrundliga”, men jag kan inte stänga av förnuftet. Jag måste förstå det på något plan.
(jag vet att jag är lite jobbig, men vi båda vill förstå mer eller hur? Det bästa sättet att förstå är att tänka efter och diskutera.)
Jo jag har också svårt att acceptera det, så jag tänker att Gud är större än vad jag förstår och det är på ett bra sätt, bara att jag inte riktigt inser hur i frågan om den fria viljan.
Även om Gud är snäll så är Han inte enbart snäll. Men jag förstår hur du tänker. Kanske var det att Han ville visa sin makt? Vem Han är? Vad Han är kapabel till om man gör illa Hans folk?
Även om jag är lite på din sida att jag gärna vill förstå så mycket jag kan om Gud, varför saker blir som de blir eller har blivit som de blev, så känner inte jag att jag måste förstå allt för att kunna tro på Gud. Det låter förmodligen som att jag inte bryr mig om att ta reda på hur saker ligger till, men så är det inte, för det vill jag. Men om jag inte förstår något idag kanske jag förstår det om 20 år kanske.
Ingen fara mannen. Jag diskuterar gärna
”Men om jag inte förstår något idag kanske jag förstår det om 20 år kanske.”
Jag beundrar ditt tålamod! Jag måste förstå allt, och det NU!
Tro mig, jag vill förstå allt nu men livet är trots allt en resa där man upptäcker nya saker hela tiden.
Jo, du har rätt, men nu är jag en sökare i slutskedet och jag väger det ena alternativet mot det andra och jag söker sanningen intensivt och utan kompromisser. När man väl har valt väg kan man ta det lite lugnare och upptäcka saker allteftersom. När man däremot frågar sig de riktigt stora frågorna om livets existens, då har man tyvärr inte hela livet på sig. Då gäller det att så snabbt och så effektivt som möjligt hitta till sanningen. Jag har plöjt igenom väldigt mycket info, tankeställningar, egna tankar, egna mystiska upplevelser o.s.v. och jag står fortfarande och väger. Jag skulle kunna acceptera en liberal kristendom, men problemet är att man som kristen måste acceptera Bibeln, hela Bibeln, och inget förutom Bibeln. Lite så känns det och det är en stor broms för mig, och för de flesta andra i dagens samhälle.
Varför måste man veta allt om livets existens innan man dör tycker du?
Där tycker jag att du har fått en felaktig bild av den kristna tron.
Dels handlar det inte om att slaviskt följa något till punkt och pricka. Att följa massa lagar och regler och gör man fel är man körd. Att man inte kan acceptera annat än Bibeln som sanning.
För som jag ser det, så har vetenskapen många sanningar, varför ska jag då inte kunna acceptera det? Den kristna tron handlar inte om att förneka allt annat för att man tror att man måste vara på ett visst sätt enligt kyrkan. Kyrkan har inte rätt i allt, tro mig.
Bibeln ser jag som Guds ord, skriven av människor som Gud på något sätt påverkat så att de skriver det de skrivit. Jag hittade förra veckan i 1:a Korintierbrevet kapitel 7 och vers 12 där Paulus skriv er att han personligen säger det och ”…inte Herren.” Lite rolig upptäckt tyckte jag.
Samtidigt som det är så så vill jag tro att Gud fått honom att skriva något sådant.
Jag tror inte att allt är ordagrant menat i Bibeln, så jag är inte bokstavstroende som man kan kalla det, men det beror på att det finns många liknelser och ordspråk m.m.
Däremot tror jag på de mäktiga under som Gud gjorde, såsom att dela Röda havet.
Kristen tro handlar, kort och gott, om att bli älskad av Gud och att älska Honom tillbaka, inte att följa massa regler.
Jag önskar att fler tyckte som du, men bokstavstroende ställer till med mycket problem i världen. Hat mot homosexuella, förtryck mot kvinnor, nolltollerans mot abort, nolltollerans mot dödshjälp för de som lider av en obotlig sjukdom o.s.v. Det stör mig, väldigt mycket.
Jag vet att det finns mycket bra med kristendomen, men man kan inte undgå det problematiska. De bokstavstroende tror ju på Bibeln, så hur kan man säga att de har fel? De är väldigt förnuftiga och har bra argument. Det ironiska är att de liberala kristna faktiskt har sämre argument som har svagare logik.
Skriver jag att de har fel?
Låt oss gå till Jesus själv. Var Han bokstavstroende?
Ja.
Men ändå vände Han upp och ner på lagen (mer eller mindre) för att få de andra bokstavstroende, fariséerna, att förstå att de går mer efter sin kultur, människors stadgar, snarare än efter Guds stadgar.
Det är tyvärr det många gör än idag, vilket de själva inte inser verkar det som. De är så hårt inne i att de har rätt för att deras åsikt grundar sig på Bibeln, men om Jesus hade varit här och sagt till dem att det inte riktigt funkar så, då hade det nog känts som att de fått en smäll på käften.
Jesus var ändå den som kom för att fullborda lagen så Han visste vad Han sade
”Varför måste man veta allt om livets existens innan man dör tycker du?”
Inte innan man dör, men innan man beslutar för vad man ska tro på behöver man ha massivt med fakta och argument, iaf om man vill ha en förnuftig tro.
”Bibeln ser jag som Guds ord, skriven av människor som Gud på något sätt påverkat så att de skriver det de skrivit.”
Fast, då är vi tillbaka på problemet med den fria viljan. Om Gud har blandat sig in precis överallt, i allt som görs och sägs i Bibeln till punkt och pricka, då är alla författare i Bibeln marionetter utan en fri vilja.
”Jesus var ändå den som kom för att fullborda lagen så Han visste vad Han sade ”
Du har rätt, de hatiska kristna är de som verkar ha glömt bort NT och Jesus och plockar lite hur de vill i Bibeln (mest ur GT, och delar av GT är välkänt för att vara våldsamt och hårt).
Ibland behöver vi bara släppa allt vad förnuft och fakta heter för att inse att livet inte alltid är så faktabaserat. Jag förstår dig och håller med, det krävdes en del fakta för mig innan jag kom tillbaka till tron igen, men i slutändan handlar det om ett beslut man har tagit.
Precis som man beslutar sig för att gifta sig med någon så kan man inte dagarna efter bröllopet säga att man inte vill vara gift längre för att man inte har exakt samma känslor som man hade tidigare. Känslor kommer och går, beslut består om man menar dem.
Fria viljan igen ja. Att Gud blandar sig in och påverkar ens fria vilja när man inte vill det är en sak, men det är lite annorlunda när man valt att tro, tror jag i alla fall. Då har man sagt ja till Jesus och vill bli använd. Då ”talar” Gud till en på något sätt och i slutändan är det vi som gör valet ändå. Till slut valde Paulus att skriva det han skrev, Petrus gjorde det han gjorde, jag gjorde det jag gjorde osv, för att jag valde att göra det, för att tanken kom till mig att jag skulle det.
Så i slutändan är det vi som har avgörandet i händerna.
Du fick mig att inse en sak, och det är vikten av att ta ett aktivt beslut och sedan hedra det beslutet genom att handla konsekvent efter det. Det bygger en stark karaktär och det har du faktiskt inspirerat mig med. Var inte ledsen för de få gånger du inte lyckas. Du har trots allt gjort mycket och tagit dig en bra bit på rätt väg! Livet är en resa, inte ett mål, eller hur?
Oj, blir lite generad men mycket glad över att ha inspirerat dig! Livet är en resa ja
Gud är påhitt.
Kort men koncist du är. Vad grundar du detta på?